Jag kände ingen, utan famlade runt som en vilsen höna i aulan där jag visste att alla elever skulle samlas. Jag hade inget emot att sitta ensam där minuterna innan de började och betrakta folket som fyllde salen. Alla är de ungdomar, tänkte jag. Precis som jag. Alla ska börja första året på gymnasiet. Alla här känner sig nervösa. Alla ser likadana ut, nästan identiska. Märkeskläder, hår i blont och brunt, dömande tomma blickar slängande omkring sig. Jag kände mig orolig redan då för klassen jag skulle hamna i. Kände mig redan då orolig för att denna skola var för stor och för anonym för mig. Orolig för att detta år inte skulle bli som jag tänkt mig.
Min magkänsla visade sig ganska snabbt stämma. Klassen jag kom i var en klass på drygt 32 personer, varav fyra var killar. Jag träffade några trevliga tjejer, några inte lika trevliga, men slutsatsen jag drog var sedan enkel: Jag hör inte hemma här. Jag ville inte sitta och diskutera märkesväskor eller Justin biebers nya album, eller senaste festen där alla druckit sig stupfulla. Jag ville inte heller sitta på och betrakta andra göra det, även om det för en kort stund fascinerande mig hur man kan ha så mycket att säga om så obetydliga ting. Lärarna var generellt sett neutrala, och de flesta var det inget större fel på. Få tilltalade mig, frågade mig om hur jag mådde eller vad jag gjort i helgen. Jag stängde in mig i min värld av musik och skrivande, de var de enda ställena någonting hände på. Dagarna blev långa, jag tappade skollusten. Jag blev ledsen, kände mig inte hemma.
Jag hade från början bara tänkt att stå ut, att genomlida dessa tre år som säääkert skulle bli bättre. Men en dag pratade jag och mamma, kom fram till att det inte var hållbart. Det var inget större fel på samhällslinjen, men jag hörde inte hemma där.
Av en ren slump surfade mor min in på Apelryds hemsida. Hon visade mig den, jag var skeptisk till en början, men sedan började vi läsa om musikallinjen som de hade att erbjuda. Jag som alltid älskat att dansa och sjunga samt varit en teaterapa sedan jag var barn, blev nyfiken.
Dagen vi åkte och besökte skolan var en torsdag, och jag försökte att inte tänka för mycket på förväntningarna jag hade. Jag var nervös, klev ur bilen, såg skolans läge och förtrollades. Den låg omgiven av grönska vid havet, den var liten och att den var speciell förstod jag redan då. Vi mötte rektorn, satte oss i matsalen och pratade om programmet. Sedan skulle jag träffa klassen jag skulle gå i om jag började. Det... var en upplevelse för sig kan jag säga.
Likt flängande babianer dansade de runt på rasten de hade, Linnéa satt vid pianot med de långa flätor hon då hade. Jag hälsade på alla, alla hälsade på mig. När jag skulle gå hade jag redan bestämt mig. "Vi ses på måndag." sa jag.
Och det gjorde vi. Jag dök upp på måndagen, lite halvt vilsen, och sedan rullade tiden bara på. Det var och är fortfarande någonting som skiljer denna skola från andra. Är det gemenskapen? Internatet? Läget? Lärarna? Eleverna? Jag vet inte. En härlig blandning av allt skulle jag tro. Och det var det bästa valet i mitt liv.
Vad jag älskar med musikal är att man här, dessa underbara människor ovanför, fattat att det är okej att våga göra bort sig. Kanske går det till överdrift ibland, men det är ändå en förmåga alla tillsammans ständigt utvecklas, att våga.
Detta kom att låta aningen dramatiskt inser jag nu, hehe. Men och andra sidan så går jag ju musikal, så det är väl på något vis väldigt okej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar